Falumamman

Idag fyller min lille (store) Simon 4 år. Kommer ihåg så väl när han föddes.
Jag hade legat inlagd på avd 37 för komplicerade graviditeter, på morgonen så pratade jag med läkaren om igångsättning, jag fick välja. Så jag gick ut och ringde Stefan som var hemma hos sin mamma med Moa, han sa att jag fick göra som jag ville. När jag stod ute i korridoren så gick det en barnmorska förbi som var på avdelningen jag låg på, hon nickade åt mig och sa "gör det" och blinkade med ögat åt mig.
Jag var rätt trött på graviditeten då och ville bara ha min lille pojke i famnen (vi visste att det var en pojke).
Jag hade preeklampsi (havandeskapsförgiftning) och var upp till Falun tre gånger i veckan pga huvudvärk (vi bodde i ludvika då). Så jag valde att bli igångsatt den dagen. Den 2 juli 2008. Samma dag som BF (beräknad förlossning) var utsatt till.

Så jag skickades upp till förlossningen, där de satte CTG på mig. (En maskin som mäter värkar samt mitt blodtryck) Vi väntade med att ta hål på fosterhinnorna tills Stefan kom upp. Han lämnade Moa hos sin farmor och åkte upp till Falun. Kan bara föreställa mig vad han tänkte på, hur många tankar som måste farit igenom honom den resan. Tror inte att jag skulle klarat av att köra om jag var han.

När han kom så tog barnmorskan hål på hinnorna, vattnet bara forsade, jag hade mycket vatten i kroppen och väldigt rejält med fostervatten.
Sen väntade jag på värkarna som inte kom, då fick jag värkstimulerande dropp och två timmar senare hade det fortfarande inte hänt mycket, så de ökade dosen och pang boom, aj, jävlar vad ont det började göra.
Jag började andas lustgas (tack gode gud för den livräddaren) senare fick jag epidural. Det är lite så med igångsättning att först händer ingenting, sen händer ingenting och SEN kommer alla känslorna på en och samma gång.

19.03 efter otroligt tuffa och långa krystvärkar, då jag skrek som en stucken gris, så föddes han äntligen, min lille prins. 52 cm lång och 4140g tung. Och läkarna som gjorde viktuppskattning på honom sa att han skulle väga som mest 2500g. Tji fick dom.

Vi valde mellan namnen Simon och Elias. Men de det var så många pojkar som hette Elias, då det var så populärt så blev det Simon istället.

Detta var fyra år sedan, men det känns som igår. Jag kan fortfarande sakna gravidmagen (enda gången man får vara tjock och stolt och mer än gärna faktiskt putar med magen för att den ska synas) och sparkarna.

Idag är denna lille kille 4 år, som när han var nyfödd och mamma såg honom för första gången, tyckte han såg ut som en kinesisk buddha. Tack, mamma! Hade kanske hellre hört att han var den finaste lille kille du någonsin sett, min min mamma är inte av den mest.....tja.....psykologiska person man kan tänka sig. Hon har otur när hon tänker helt enkelt ;-)

Igår och i förrgår så hade vi födelsedags kalas för honom. De var roligt att träffa alla.

Ha en bra dag alla!

Kram