April April!
1:a April får mig alltid att tänka på när jag gick i 6:e klass.
Vi skulle luras med fröken och ställde om klockan och bytte kassettband i stereon från engelska övningar till musikband, samt gömde någonting, kommer inte ihåg vad. Våran engelska fröken gick inte på någonting iaf, men vi skrattade allihop. Tänker alltid tillbaka på detta vid första april. Vet inte varför, nostalgi kanske. Mellanstadiet var de bästa åren i skolan för mig, de var de enda tre åren jag inte blev mobbad och som jag faktiskt trivdes i skolan, sen kom högstadiet usch och fy. Brukade sno lite vodka ur mammas och pappas barskåp innan jag gick till skolan på morgnarna för att överhuvudtaget klara av att ta mig dit. Sen fyllde jag på vatten i flaskan för att det inte skulle märkas. Till slut var det nog bara vatten i flaskan skulle jag tro. Ha ha. Vet inte om mamma och pappa märkte någonting, de sa iaf aldrig någonting. Så nä, mycket hemskheter hände under de tre åren :-(
Kanske en anledning till varför jag är så orolig nu när Moa ska börja i skolan till hösten. Är så rädd för att hon ska bli retad och mobbad, det krävs ju inte mycket för att man ska bli ett "offer". Och har man då en diagnos (autism) och får en personlig assistent med sig på lektionerna så är man nog så mycket ett lätt offer som man kan bli. Tänker iaf röra upp himmel och jord om mina barn blir mobbade och inte sitta med armarna i kors.
Såg reprisen idag av Sofias änglar, missade när det gick förra gången. Inga barn borde få dö, det är så jävla hemskt, satt och grät progtammet igenom för att jag visste att hon hade dött lillflickan :´(
Det finns nog inga man kan bli så arga på som på sina barn, ibland vill man bara lägga ut dem på blocket-Billigt.
Men man älskar dem med varenda liten cell i kroppen. De är de bästa, mest fantastiska, helt underbaraste man har. Jag vågar knappt tänka på vad jag skulle göra utan mina två älsklingar, det är för skrämmande att tänka sig ett liv utan dem. Att aldrig få se dem igen, aldrig höra de skratta, aldrig få krama om dem, att få hålla om deras mjuka varma kroppar, deras goa pussar. När man ser såna här program så inser man hur lyckligt lottad man är som har två friska barn. Vad sjutton gör det om de bråkar, kastar den nya leksaken i golvet så den går sönder, inte lyder på en gång, säger att maten är äcklig, vägrar borsta tänderna??? De lever, de mår bra, de är friska!
Nu ska jag gå och lägga mig, men innan jag gör det ska jag gå in till mina barn och pussa dem godnatt och säga att jag älskar dem. Det kan man aldrig säga för mycket.
Godnatt på er alla!
Vi skulle luras med fröken och ställde om klockan och bytte kassettband i stereon från engelska övningar till musikband, samt gömde någonting, kommer inte ihåg vad. Våran engelska fröken gick inte på någonting iaf, men vi skrattade allihop. Tänker alltid tillbaka på detta vid första april. Vet inte varför, nostalgi kanske. Mellanstadiet var de bästa åren i skolan för mig, de var de enda tre åren jag inte blev mobbad och som jag faktiskt trivdes i skolan, sen kom högstadiet usch och fy. Brukade sno lite vodka ur mammas och pappas barskåp innan jag gick till skolan på morgnarna för att överhuvudtaget klara av att ta mig dit. Sen fyllde jag på vatten i flaskan för att det inte skulle märkas. Till slut var det nog bara vatten i flaskan skulle jag tro. Ha ha. Vet inte om mamma och pappa märkte någonting, de sa iaf aldrig någonting. Så nä, mycket hemskheter hände under de tre åren :-(
Kanske en anledning till varför jag är så orolig nu när Moa ska börja i skolan till hösten. Är så rädd för att hon ska bli retad och mobbad, det krävs ju inte mycket för att man ska bli ett "offer". Och har man då en diagnos (autism) och får en personlig assistent med sig på lektionerna så är man nog så mycket ett lätt offer som man kan bli. Tänker iaf röra upp himmel och jord om mina barn blir mobbade och inte sitta med armarna i kors.
Såg reprisen idag av Sofias änglar, missade när det gick förra gången. Inga barn borde få dö, det är så jävla hemskt, satt och grät progtammet igenom för att jag visste att hon hade dött lillflickan :´(
Det finns nog inga man kan bli så arga på som på sina barn, ibland vill man bara lägga ut dem på blocket-Billigt.
Men man älskar dem med varenda liten cell i kroppen. De är de bästa, mest fantastiska, helt underbaraste man har. Jag vågar knappt tänka på vad jag skulle göra utan mina två älsklingar, det är för skrämmande att tänka sig ett liv utan dem. Att aldrig få se dem igen, aldrig höra de skratta, aldrig få krama om dem, att få hålla om deras mjuka varma kroppar, deras goa pussar. När man ser såna här program så inser man hur lyckligt lottad man är som har två friska barn. Vad sjutton gör det om de bråkar, kastar den nya leksaken i golvet så den går sönder, inte lyder på en gång, säger att maten är äcklig, vägrar borsta tänderna??? De lever, de mår bra, de är friska!
Nu ska jag gå och lägga mig, men innan jag gör det ska jag gå in till mina barn och pussa dem godnatt och säga att jag älskar dem. Det kan man aldrig säga för mycket.
Godnatt på er alla!
Kommentarer
Trackback
